GIVE ME A WALL

I brist på annat återupptar jag min blogg, screaming for the good old days. Jag har så mycket som bara behöver komma ut, ventilera. Jag vill att hela världen skall veta samtidigt som det skall vara min innersta hemlighet. Terminen, den första av flera, i Lund är över. Tack för att jag med nöd och näppe klarat mig ifrån att bli ett nervvrak, tack för att jag efter alldeles för många och för blöta nätter fortfarande har en hälsa i behåll.

Det enda som tagit skada, det jag med alla medel har försökt skydda, är efter två och ett halvt år av beskydd återigen i ruiner. Tillit och tillgivenhet. "Välkommen till ruta ett, trevlig resa och välkommen åter!". Skillnaden mot de andra gången är att jag inte var det minsta beredd på vad som komma skulle. De andra gångerna har jag alltid vetat vad jag gett mig in på, eller rättare sagt, mina vänner har alltid vetat vad jag gett mig in på, alltid höjt ett varnande finger. Att för mig lita på någon är den största gåvan jag kan ge, sen att människor inte uppskattar det är som ett slag i magen. Nu är det lätt att säga att jag ger upp, ger upp helt och hållet.

Jag kommer antagligen vända mig till gammalt levene. Målet kommer ofrivilligt vara att bli värre än någonsin. Knack knack, får jag komma in? - Ingen får komma in - tystnad - ignorans. Men jag vill egentligen inte. Jag är helt förstörd. En del av mig vill bara att du skall hålla om mig, en annan del vill absolut inte ha något mer med dig och göra. Ni som känner mig vet hur detta kapitlet i sagan om flickan med tillitproblem kommer sluta, eller så är detta the beginning of the twist och allt kommer falla på plats.

Jag sitter hemma på "min" ö. Jag inser att jag har det bättre än många andra, just nu vill jag aldrig lämna mitt hus. Allt är inte bara deppigheter. Jag är i en stad där några av de finaste personerna befinner sig i, snart anländer en till av dem. Bort ifrån Lund, ja det var behövligt.

// Emelie

Damer och herrar, ladies and gentlemen, slynor och svin. Kände för att skriva av mig en gnutta, en smula, en aning. Lund är sig likt - fylla, tvivelaktiga beslut och obefintlig självdisciplin. Mitt i allt detta befinner jag mig med mina 157,5cm och trivs rätt bra trots alla mina bakslag. Jag medger, jag har varit fly förbannad på mig själv och försökt rycka mig i kragen, men det har ändå gått snett tillslut. Jag har försökt att inte ta åt mig, men det har ändå slutat med att jag ignorerar folk. Samtidigt så har jag på lunda-kuppen fått fina vänner, människor som jag gillar att omge mig. Tack!