I'll need heart and you'll need courage, we all need time.
I brist på annat återupptar jag min blogg, screaming for the good old days. Jag har så mycket som bara behöver komma ut, ventilera. Jag vill att hela världen skall veta samtidigt som det skall vara min innersta hemlighet. Terminen, den första av flera, i Lund är över. Tack för att jag med nöd och näppe klarat mig ifrån att bli ett nervvrak, tack för att jag efter alldeles för många och för blöta nätter fortfarande har en hälsa i behåll.
Det enda som tagit skada, det jag med alla medel har försökt skydda, är efter två och ett halvt år av beskydd återigen i ruiner. Tillit och tillgivenhet. "Välkommen till ruta ett, trevlig resa och välkommen åter!". Skillnaden mot de andra gången är att jag inte var det minsta beredd på vad som komma skulle. De andra gångerna har jag alltid vetat vad jag gett mig in på, eller rättare sagt, mina vänner har alltid vetat vad jag gett mig in på, alltid höjt ett varnande finger. Att för mig lita på någon är den största gåvan jag kan ge, sen att människor inte uppskattar det är som ett slag i magen. Nu är det lätt att säga att jag ger upp, ger upp helt och hållet.
Jag kommer antagligen vända mig till gammalt levene. Målet kommer ofrivilligt vara att bli värre än någonsin. Knack knack, får jag komma in? - Ingen får komma in - tystnad - ignorans. Men jag vill egentligen inte. Jag är helt förstörd. En del av mig vill bara att du skall hålla om mig, en annan del vill absolut inte ha något mer med dig och göra. Ni som känner mig vet hur detta kapitlet i sagan om flickan med tillitproblem kommer sluta, eller så är detta the beginning of the twist och allt kommer falla på plats.
Jag sitter hemma på "min" ö. Jag inser att jag har det bättre än många andra, just nu vill jag aldrig lämna mitt hus. Allt är inte bara deppigheter. Jag är i en stad där några av de finaste personerna befinner sig i, snart anländer en till av dem. Bort ifrån Lund, ja det var behövligt.
What a waster
Det är tisdag nu, det var måndag igår. Innan dess var det helg vilket bestod av fin-fint tre-dagar-i-rad-krök. Efter många om och men blev det en öl med mycket trevlig tillika oväntat sällskap. Denna öl urartade och blev totalfylla, när det inträffar blir jag riktigt envis och sjukt bitter när jag inte får som jag vill. OCH jag bör sällan få som jag vill i det stadiet, haha.
Vidare var det drägg-sittning no:1 på fredagen. Tror inte ekonomer kommer få erhålla sittning på Kalmars inom den närmaste framtiden. Vidare lärde jag mig även denna dag om mina brister, och får snart ge mig fan på att åtgärda detta. Lördagen blev spontanutgång; 2 tjejer - 11 killar. Krök är bra har jag hört, speciellt när man somnar stenhårt med en ringande mobil liggande under örat. Söndagen var mysig, 'nough said.
viddy well me love, sleep tight
Blank Generation 2.0; Lund version.
I mean: not to be cut by your dull point of view.
Feelings will change - we're helpless they must.
We like it that way - eliminates trust.
But that cut on your arm where the blood is still fresh
And the thought of some harm that comes to yourself.
Hey sweetheart cool off, you're not so distraught...
You lost what you had but that's what I've got.
I'll close my eyes while you take off my clothes
No wait a while till this feelings goes.
The feeling gets stronger, two times emptiness
We'll embrace that much longer, make more of a mess.
- Richard Hell
Atmosphere
Sanningen är så jävla brutal, fan. Att leva i någon slags fantasi där allt kommer gå bra är tydligen inget som fungerar. Det går tydligen inte att ändra på rollerna vi har blivit tillsatta, jag kommer alltid vara "hon den där..", ni kommer alltid vara dem som klarar er. Jag kan inte ändra på den bild som ni själva har framställt utav skuggan av mitt riktiga jag.
Jag har även en fin vän, som gör det lite lättare:
The thieving magpie
The world kicked back alot fucking harder
När jag väl kommer till UB, så kan jag givetvis inte fokusera. Kan jag få ha UB för mig själv? Snälla? Och ja, mina borttappade nycklar har gjort mig sjukt frustrerad. Lyckas dock nästan bli färdig med första delen rörande BNP, great success.. Vidare tar jag min cykel och möter upp L för att köra Family Guy kväll. Vi bestämmer oss för att köpa godis, sjukt bra idé.
När jag väl kommer till kassan kostade påsen tydligen 56kr... Hallå? Det är en lunch, och jag har ingen mat hemma.. Nåväl, svalde det och pungade ut. Fick kramp i magen efter halva kan jag ju medela. Sen när jag skall cykla hem ifrån Klostergården cyklar jag vilse! Detta då jag var för envis och inte ville titta på kartan som L har hemma.. Efter ett tag kommer jag hem, tar upp min magnet och kommer in i korridoren. MEN, nu låg det tydligen till så att jag har tappat bort min reservnyckel också. Succeen är total! Trodde jag..
Jag ringer E, som för tredje gången får agera husvärd. Helt plötsligt när jag skall fixa iordning inför morgondagen är min JÄVLA CYKELNYCKEL BORTA!! Dock, efter 20minuters letande hittar jag den prydligt placerad på min pakethållare.. Nu skall jag äntligen sova bort min ångest.. "Hej mamma, jag har inte bara tappat bort en nyckel, jag har tappat bort tre. Har du pengar till nya, jag har sammanlagt minus på kontot och 100 kr i plånboken".
Nåväl, jag har i alla fall fått plugg gjort idag.
//Em
Is this is?
Vicky Pollard. (little britain)
Stewie Griffin (family guy)
UNDERBART!
Dags att börja mata Makro nu.
//em
You seen it all befor.
Jag känner mig förövrigt riktigt duktig idag, tagit tag i livet. Trots det är jag dock lite tvär just nu, hur mycket jag vädrar så sitter rökdoften. Idioti!
//em
Bang bang, you hit the ground.
Nancy Sinatra - Bang Bang.
I want to paint it black.
Jag trivs, väldigt mycket. Jag har fått lära känna väldigt fina människor, varav några kommer hänga med ett bra tag i mitt liv. Dock, något jag har fått lära mig är hur oförutsägbara människor kan vara. Att vissa personer man aldrig trodde skulle bry sig ett dyft, faktiskt sitter där och lyssnar och ger tröstande ord när man gått hem och deppat. Eller när man kan sitta med en och samma person i flera timmar och bara prata om allt mellan himmel och jord, sådant gör mig otroligt jävla glad och varm inombords.
Dock, de sista två veckorna har jag gått och funderat på något som min älskade, saknade vän J sa till mig. Kanske har jag tappat lite av mig själv i Lunds alkoholdimma. Visst kan jag anses vara extrem, men jag har aldrig varit på nivån jag är på nu. När J påpekade detta ansåg jag att hon hade fel, igår fick en annan person mig att inse att J nog har rätt. Jag tänkte avsluta med att vara klyschig nu:
I heard a young girl calling
Time for heroes
Did you see the stylish kids in the riot
We were shovelled up like muck
Then set the night on fire
Wombles bleed truncheons and shields
You know I cherish you my love
- Libertines
Johnny Thunders & The Heartbreakers
Nico
Patti Smith
Iggy Pop & Debbie Harry
Richard Hell
The Clash
Dave Vanian
Stiff Little Fingers
alltid.
//emelie
Don't ever fade away.
Till dig, även om du inte läser det här, och du skulle inte förstå ändå:
Såg en ny video på dig idag, looking good my love. Kommer ihåg första videon jag såg, jag var så faschinerad av dina skills, av dig ig dig. Jag tror jag tittade på videon 10 gånger i rad. Jag kunde inte sluta titta på dig. Det är cirka ett år sedan nu, men jag kan fortfarande komma och tänka på dig ibland, du och ditt fina sätt. Tänk om jag skulle drygat mig, avfärdat dig den där kvällen? Även om jag var pain in the arse ibland, eller ja väldigt ofta, så sa du inte ett enda ont ord till mig trots mina dramatiska vändningar. Du är en av de finaste killar jag någonsin träffat. Sista morgonen, efter att du hoppat ut genom "bakvägen", gick det upp för mig att jag nog aldrig mer kommer träffa dig. Du är fin, håll hårt i din käraste, du förtjänar det.
// emelie
Roots radicals rockers and reggae.
Viddy well, lovely day, isn't it? Min hals är i katastrofalt dåligt skick, jag är brutalt trött, jag har inga pengar, jag har ruskigt mycket plugg att ta igen. MEN, dagen är vacker då vi alla gillar fredagar och just idag får jag tillbaka min cykel, min älskade rosa-lila cykel med rostinslag.
Var på Göteborgs stolthet igår, dvs. Kålles. Först var det brännboll som gällde, och som den troopern jag är har jag nu ett väldigt infekterat sår som täcker hela mitt vänstra knä. Enough said. Vidare bar det av till en mucho trevlig sittning som lade grunden för en sjukt bra kväll. Som alla andra fina kvällar här i Lund så avslutades den på Malmös, varför bryta ett vinnande koncept? Att traska hem en iskall morgon kan vara rätt.. rätt uppfriskande.
Nu vill jag mest skjuta mig själv i foten, förbarma mig själv över hur dålig självdisciplin jag besitter. Lord have mercy on me.
jag vill inte, jag kan inte, låt mig vara.
//emelie
I walked upon the edge of no escape and laughed
Jag har väntat på en guide som skall ta min hand, leda mig på rätt väg. Jag har tappat kontrollen igen, förvirringen i min blick säger allt. Jag har avslöjat hemligheter ifrån det förflutna, jag har tappat kontrollen, igen, igen, igen. När rutinen biter ifrån, när ambitionen är låg. Då tappar jag kontrollen, igen.
Olika färger, olika former av misstagen jag gjort. Jag har gått på vatten, jag har sprungit genom eld. Verkar inte som jag kan känna något längre. Jag, väntandes på mig själv, längtandes efter något mer. Jag, se mig denna gången. Hoppas på något mer.
jag, genom, via, inte mina, Ian Curtis, hans, alster.
the show must go on
// emelie
